TRAMS I USA

Den började sakta med en ihärdig smärta i ögonen, haft inne linserna i mer än 6 dagar nu. Får väl skylla mig själv men ändå. Fortsatte med att nötterna till gröten var slut. Men jag har hoppet uppe och piggnar till till lite morgonskype med the faaam. Allt börjar när jag sätter mig på bussen, tog stadsbussen istället för skolbussen, och jag känner hur irritation börjar bubbla upp inom mig. Irritation över att det finns så många knäppisar i det här landet och att den enda lediga platsen är bredvid mig. Resultatet blev 10 minuter av konstant oro över att gubben i fråga vilken sekund som helst skulle kunna vända sig om och skrika något helt obegripligt till mig. Som tur var behövde jag inte genomlida mer än att han knyckte med huvudet fram och tillbaka tusen gånger med tillhörande slag på knäna eller gnuggningar av handflator. Efter det kom icke-fungerande skrivare, söligaste wrap-göraren någonsin i cafeterian, en gammal historiaprofessor som ville prata Sverige i en kvart när jag hade bråttom till lektion (dumma kånken-väska, avslöjar mig sådär), att jag måste säga mitt namn tre ggr innan de fattar vad jag heter när jag beställer kaffe så att de sen fint ropar ut C A R O L I N E när min latte är klar, killen bredvid hem på bussen luktar svett, odörkavalkaden fortsätter inne i vår byggnad där det luktar rutten bajs då de valt att ställa återvinningen precis innanför dörren, lägenheten som alltid luktar lite skumt (ingen luftkonditionering, heltäckningsmatta, asbest?) och min roommate som spelar samma del av ett stycke om och om igen på pianot när jag kom hem.

Nu är det ju så att andra dagar hade jag älskat allt det här, och det utgör vad som får mig att känna mig hemma, men jag antar att det är lite som när man köper nya jeans, för älskar man dem sen kommer en period då de mest är störiga och sen börjar man gilla dem igen.

CIAO

jaja det var sol idag så jag är glad ändå! hihi